Till slut, två timmar senar kommer en lkare fram till Klara och pappa med en lugn gångstil.

- Klara och Göran Bertilsson? Frågar han, läkaren som är äldre och ser ut att ha en hel del livserfarenhet.

- Ja, säger de och går efter honom in på ett rum som är fullt av hyllor på väggarna, pärmar liggandes på skrivbordet och tre stolar stående mitt i rummet. Klara och pappa slår dig ner på två stolar och läkaren mittemot på den tredje.

- Jag måste tyvärr meddela att er fru och mamma har avlidit under operationens gång, säger han lugnt och säkert.

Klaras tårar bränner hårt innanför ögonlocken och allting kommer med ett gällt skrik i förhoppning om att  han inte talar sanning. Hon springer ut ur rummet, genom väntrummet och ut mot utgången. Det rusar folk efter henne, men hennes förtvivlan knäcker allt. De kommer ikapp henne och pappa springer snyftandes längs parkeringen emot Klara. Där står de, kramandes mitt på parkeringen med tårar som rinner nerför kinderna och högljudda hulkningar kommer ifrån båda. Så nära har Klara aldrig varit sin pappa, så nära intill har han aldrig stått.

Det är otroligt det som händer, Klara har aldrig trott att det kan hända. Det händer bara i fantasier, drömmar, sagor, filmer tycker hon, men tydligen inte eftersom detta är verklighet. Vad ska hon göra? Hur ska hon kunna gå vidare i sitt liv med detta? Allting händer på ett ögonblick, hur kan det vara möjligt? Så fort? Det är tankar som kommer upp i Klaras huvud när de har sagt adjö av mamma uppe på sjukhuset efter Klaras chockutbrott

Pappa och Klara blir hemkörda till huset som aldrig har känts så tomt förut som det är denna sena sommareftermiddag.

Hennes förtvivlan har tagit över henne själv och hon vet inte hur hon ska göra för att gå vidare, det finns ingen utväg. Allting är svart och det enda hon gör är att gråta ut allting som så länge har varit inom henne. Men att förlora någon så nära kan göra att man vinner någon annan nära. Så är det för Klara. Hela hennes värld är förstörd. Så långt ner i sorgerna har hon aldrig varit förr, det är fruktansvärt hemskt. Tårarna har aldrig runnit så många dagar i sträck förut. Att sakna någon så mycket kan ta så mycket kraft från en, det är en bit av hennes hjärta som inte finns kvar. En bit fattas och kommer alltid att göra det.

Men det finns en del som också har fattats innan, men som nu har kommit tillbaka. Hennes egen pappa. Han har tagit tillbaka den fadersroll som han alltid har haft, men inte levt upp till. Nu är det han som vet allting om Klara, det är inte längre som det var innan utan det har nu blivit enklare för henne. Hon uppskattar sina vänner och sin familj så som hon aldrig har gjort förut. Varje dag hon lever kan vara den sista. Så lev för dagen och låt ingen hindra dig från det du verkligen vill göra, och gör det du vill göra fort. Annars kanske det redan är försent.

Slut!