Del 3 av 4.

Nu är det två timmar kvar tills Klara och pappa ska åka och Klara bestämmer sig för att titta på TV en stund istället för att lägga sig och sova. Så trött som hon är, så är det omöjligt att hålla ögonen öppna. Så hon slumrar till.

Pappa kommer in klockan 12 och väcker Klara med en lätt puss på högra kinden. TVn stor fortfarande på och Klara trycker på fjärrkontrollen så att den ska stängas av. Nu klär hon på sig sina vanliga ljusblå jeans och sin naturvita kofta som passar bra till sommarvädret. Hon orkar inte sminka sig utan går direkt ut på uppfarten där den roströda Forden står, med pappa i förarsätet, och väntar på henne. Avfärden mot sjukhuset startar. Den här vägen från deras hus till sjukhuset har aldrig varit lika lång som den var idag, i alla fall upplevde Klara det så.

De får inte träffa mamma innan operationen utan de ska träffa henne efteråt. Pappa och Klara väntar i väntrummet på besked om hur det går med operationen som ska ta fyra timmar att genomföra. Väntan blir lång, det kommer folk och det går massvis med folk hela tiden. Aldrig en stilla stund. Det är inte något speciellt lugnt ställe, men ändå så sitter Klara och drömmer sig bort i sina egna tankar. Hon stirrar rakt på den ljusgula väggen mittemot där de sitter på de mörkgröna och hårda soffliknande stolarna. Hennes tankar faller på hennes pappa, att hon inte har tillbringat så mycket tid med honom alls. Han har inte varit hemma så mycket, inte pratat så mycket med Klara och vet inte det som mamma vet om henne. Han kan inte namnen på hennes kompisar, vet inte vilka killproblem hon har eller vilket ämne i skolan som hon avskyr mest. Han har aldrig varit där för Klara när hon har behövt prata med någon. Eller ja, pappa kanske har funnits där, men mamma har alltid funnits närmre. Men hon ska inte skylla allt på pappa heller, men det är mycket som de båda skulle kunnat göra bättre för deras relation.

Det dunsar till, en stol tycks ha välts, men Klara märker att hon har somnat till och hon ser hastigt på sitt guldiga armbandsur. Det är bara en halvtimme kvar till operationen ska vara klar. Tiden går fort men det kommer aldrig någon läkare. Pappa stirrar på Klara och Klara ser i ögonvrån att han är orolig.

Det är hon också.

Del 2 av 4

 

Fortsättning följer imorgon..

 

Fortsättning följer imorgon...

Skriven 2007 som en högstadieuppgift.

Jag är inte en person som klankar ner på folk eller provocerar så som Kissie gör för att få sina läsare. Men samtidigt så är ju folk intresserade av hennes liv som har gått från 0 till 100 på bara något år. Jag kan själv ibland inte tycka att det är lite roligt att faktiskt läsa om hennes plastikingrepp och fram och tillbaka om hur hon bråkar med alla sina såkallade vänner.

Fast jag tycker riktigt synd om henne.

I detta inlägget ska jag visa några bilder som bevisar sanningen bakom Kissies bilder. Inte för att jag inte gillar henne eller för att sprida ut saker. Utan för att det är många unga som ser upp till henne, unga tonåringar som vill se ut som henne, vara som henne osv. Ni borde veta att hon ser inte ut som på sina bilder. Det är klart, jag har också varit i den perioden där man photoshoppade sina bilder sjukt mycket och ja - folk stör sig på det, det är bara att inse. Men man löser bara problemen på bilderna..

Ni som har sett hennes bilder på bloggen vet att dessa jag visar inte är tillgjorda, men att det är stor skillnad på dessa och dem hon visar i sin blogg.

Jag säger inte att jag själv är perfekt på några sätt och vis, visst kan jag också fixa min hud på photoshop. Men att klanka ner på att Blondinbellas hud är så finnig och ful, när din egen är likadan - då har man sjunkit lågt...
Tyvärr Kissie, jag sätter EN DISS på dig.











Hoppas det gjorde er tjejer där ute lite klokare. Alla är inte perfekta, men att klanka ner på andra för något och att själv se likadan ut - det är inte okej.

PUSS,

Varför längtar jag alltid till sommaren när det är vinter, och alltid till vintern när det är sommar?

Det är ju väldigt konstigt, men min teori är att vi alltid vill ha sådant vi inte kan få. När det är vinter så går det ju inte att bara få sommar direkt och tvärtom. Det är samma sak med killar och tjejer. Man vill alltid ha det man inte kan få! Eller? Är det inte några som känner igen sig?

Har ni tänkt på hur orättvist livet egentligen är? Hur många som lider medan vi sitter här vid datorn? Hur många personer det faktiskt är som inte får mat så det räcker om dagen? Kanske inte heller tillräckligt med vatten?

Här står vi och tittar ut på snön. Som faktiskt är full av vatten.. Vi står i duschen och vattnet bara rinner ner när vi trycker på en knapp, vi spolar hur mycket vatten som helst när vi borstar tänderna och vi tänker inte på vad vi faktiskt förbrukar. För oss är det en självklarhet. För länder i Afrika är det fruktansvärt mycket värre. Speciellt just nu när vi smutsar ner miljön och klimatförändringar sakta sker. Länder vid ekvatorn blir först drabbade av temperaturhöjningarna, vilket därmed också ger större delar land som lider av torka och vattenbrist.

Vi däremot, bryr oss inte. Vi ser inte till att hjälpa till. Vi fortsätter att förbruka vatten i samma mängd, eller tillochmed större mängder än förr. Varför gör vi inte något? Vi tänker bara mer och mer på oss själva. Men är vi inte redan tillräckligt egoistiska?

Det finns så mycket jag vill göra, som jag vill förändra. Jag vill hjälpa andra som har det tufft i andra länder, jag vill veta att jag gör så mycket jag möjligen kan för att hjälpa till och få folk att må bättre. Att få utbildning, att slippa barnarbete, att ha ett tak över huvudet, att ha mat som räcker för att överleva och att leva under säkra, trygga förhållanden. Men vad är det egentligen man kan göra som en enskild individ? Knappt någonting. Men varför ska man då skita i det? TÄNK EFTER. Det finns ändå saker att göra för att hjälpa till. Lägg de där mynten du fick tillbaka av kassören i Unicef-burken på vägen ut ur affären. Avrunda det du köper på Scorett där mellansumman går till Rädda Barnen.

Dock så litar inte jag riktigt på välgörenhetsorganisationer fullt ut, då många länder är korrupterade och pengarna som skänks därför inte går till de saker de var avsedda för att göra. Då kan du också göra något eget, dra igång en demonstration, gör en egen välgörenhetsorganisaion eller som jag gjorde med 2 vänner till mig - anordna ett evenemang där alla pengar oavkortat gick till en specifik familj i sydafrika som hade 12 barn och vars morföräldrar och föräldrar hade dött i aids. De pengarna vi fick ihop på det evenemanget, som var en modevisning, ca 6000, gav alla barnen skolgång istället för att de skulle barnarbeta för att överleva.

Just därför, kan du som individ, göra skillnad. Alla kan göra något, om man bara vill.

Så tänk efter nästa gång du beklagar dig över att vattnet inte blir varmt tillräckligt snabbt, att lampan inte fungerar eller att tröjan du skulle köpa redan är slut. För det finns människor som inte har något av det.

Gör skillnad. För du, som individ, KAN.

♥

är jag bara svag eller är det mina krav på hur jag ska prestera som tillåter mig att må såhär?
att jag inför prov får en så pass ångest när jag känner att jag inte kan något, tvingar mig att sitta uppe så pass länge och försöka tills jag kan det - vilket brukar ta halva natten minst. att jag sitter och gråter utan att sluta för jag vet vad som väntar mig, och det vill jag inte, eller jag kan bara inte tillåta det. det blir alltid att jag till slut lägger ner så pass mycket tid på det, och sen kommer resultatet, och det blir alltid detsamma, jag är aldrig nöjd. för jag kan alltid göra bättre, iallafall enligt mig själv. sitter jag uppe och råpluggar 3-4 dagar i rad och fortfarande känner att jag inte kan det, men skriver provet, och när jag väl får tillbaka det så känner jag ALLTID att jag hade kunnat plugga mer, jag hade kunnat lägga ner mer tid, jag hade kunnat prestera bättre än vad jag gjorde.

och jag skulle ju bryta mönstret från förra året, men funkar det när förkunskaperna innan provet är noll? att få hjälp men att inte kunna förändra någonting gör att det blir svårt överlag att kunna må bra och vara glad som alltid. att hjälpas åt känns inte ens som en idé längre. man måste klara det själv och det handlar bara om en själv hela tiden.

Vad ska man göra när man verkligen har viljan att lyckas, men inte orken att ta sig dit det krävs, men alltid tvingas göra det under omständigheter som får en må dåligt i veckor?




ja.. det kallas extrem prestationsångest.
finns det något botemedel så tack, jag tar gärna emot det.

En hemsk verklighet som många känner till men ingen gör någonting åt...
Varför?

Gripande video på ca 16 minuter. du borde ha tid att ägna för att se videon denna korta stund det är av ditt stressade liv.

Nu håller jag på med ett egetarbete om cancer, och då fick man välja bland ett par olika cancerformer och jag valde hjärntumör.
Tänkte ge er lite skrämmande fakta kring detta..

Visste ni att..
...en hjärntumör kan drabba exakt vem som helst! Vilket är en skillnad från alla de andra cancerformerna.
...varje år är det 1200-1300 personer som får diagnosen hjärntumör.
...det är den andra vanligaste cancerformen bland barn.

Vi säger att du lever under 2a världskriget. Du och din familj är judar. Ni är ganska rika och sitter just nu på ett tåg som innehåller personer med samma ekonomiska och religiösa ställning. Ni vet inte vart ni är påväg. Plötsligt stannar tågen och du och din familj går ut med alla andra. Du är bra vän med en general som jobbar på det koncentrationslägret ni kom till. Generalen(högt uppsatt nazist) får varje dag när nya tåg kommer med folk, välja ut ett antal personer som ska få dö i gaskammaren. Nu har han blivit trött på det och istället tar han dig lite åt sidan och går in på sitt kontor. Där sätter ni er ner och bakom generalen står en vakt med stort gevär i handen. Generalen säger nu till dig att det är din uppgift att välja vem som skall dö. MEN han ger dig två olika alternativ att välja mellan: 1. Du pekar ut 25 personer som ska dö. 2. Om du inte gör det så dör 50 st.

Alla på lägret är i ungefär samma åldrar, familjer som är rika, bra hälsa osv. Och kriget hade kunnat ta slut dagen efter. Det vet man inte..

Vad skulle du välja? Alternativ 1? Vem skulle du då peka ut? Alternativ 2? Varför?