7/11 Dejtingtips

Nu när vintern närmar sig och det blir förhållande-tider....
Som några av er kanske har märkt efter en katastrofalt arg statusuppdatering på facebook, så har jag nu fått ut min ilska gentemot sättet man framhäver sig själv eller hur man beter sig på en dejt. SÅ nu när jag har lite tid över så har jag gått genom några viktiga punkter jag tycker båda förhöjer stämningen och kan dra ner stämningen på en dejt.

Så här kommer min lilla lista med dejtingtips:

På dejt SKA DU UNDVIKA....
1. ...att avboka. (Först och främst ska du ju enbart gå på med på att gå på dejten om du är intresserad)
2. ...att verka ointresserad. (Ställ frågor, var framåt i lagom mängd)...
3. ...att ljuga. (Något som alltid kommer fram till slut. Håll dig till sanningen!)
4. ...att bara prata om dig själv. (Självklart är det kul, men du är ju där för att lära känna den andre)
5. ...att vara skrytsam. (Berätta gärna någon detalj som du är stolt över, men inte 100 saker)
6. ...att svära (Inte kul att prata med någon som fliker in med fan, jävla osv.. Vårdat språk, tack)
7. ...att klä dig i hood/jogging (Behöver inte vara kostym/klänning utan det räcker du ger klädvalet en tanke iallafall)
8. ...att komma försent (Ingen uppskattar personer som inte kan hålla tider)
9. ...att röka/snusa (Om inte den andre är rökare/snusare så är det orespektfullt att göra det)
10. ...att smsa/ta samtal (Ta helst inte ens upp telefonen under en dejt, då du verkar oengegerad eller uttråkad)


På dejt BORDE DU...
1. ...som kille alltid hålla ut stolen till tjejen (Tjejer älskar gentlemen, även om det bara är en sådan simpel sak)
2. ...gå till ett ställe där ingen av er har stor chans att träffa på någon bekant (Lättare att fokusera på dejten istället för omgivningn)
3. ...som kille betala notan! (Också som en gentleman)
4. ...ha ett ordnat bordsskick (Kniv+gaffel, smaska inte, sörpla inte och ta det lugnt med maten/drickan. Hellre många små tuggor än få stora där du ser ut som en hamster liksom)
5. ...fråga många frågor (Försök att hela tiden hålla samtalsämnena uppe, blir det tyst kan det bli jobbigt)
6. ...kanske välja en måltid som INTE innehåller vitlök eller är väldigt stark (Risk för dålig andedräkt, rinnande näsa och ögon)
7. ...ha med dig tuggummi (Gärna bjuda den andre efter maten/drickan också)
8. ...försöka att hålla dig till mellan 1-3dagarsregeln (Man ska helst inte vara för på när man tar kontakt igen, men vänta heller inte för länge)
9. ...vara bestämd (Vill du, eller vill du inte så säg det ganska fort. Bättre att såra någon i tidigt skede än ju längre tiden går)
10. ...vara dig själv, framhäv dina bästa egenskaper och låt den andre upptäcka din personlighet och humor.


Samtalsämnen som är lätta att prata om:
- Kläder, Konst, Musik, Fritidsintressen, Sport, Böcker, Skola, Jobb, Framtidsplaner, Ungdom, Familj.

Känsliga samtalsämnen som du kanske vill undvika om ni har olika åsikter:
- Pengar, Politik, Religion, Päls, Kött.


Hör gärna av er om det är något ni tycker att jag har glömt ta med som ni tycker är viktigt! :) Annars hoppas jag detta kanske hjälper er litegrann..



PUSS!


Novellen: Klara, del 4.


Del 4 av 4.

 

Till slut, två timmar senar kommer en lkare fram till Klara och pappa med en lugn gångstil.
- Klara och Göran Bertilsson? Frågar han, läkaren som är äldre och ser ut att ha en hel del livserfarenhet.
- Ja, säger de och går efter honom in på ett rum som är fullt av hyllor på väggarna, pärmar liggandes på skrivbordet och tre stolar stående mitt i rummet. Klara och pappa slår dig ner på två stolar och läkaren mittemot på den tredje.
- Jag måste tyvärr meddela att er fru och mamma har avlidit under operationens gång, säger han lugnt och säkert.

Klaras tårar bränner hårt innanför ögonlocken och allting kommer med ett gällt skrik i förhoppning om att  han inte talar sanning. Hon springer ut ur rummet, genom väntrummet och ut mot utgången. Det rusar folk efter henne, men hennes förtvivlan knäcker allt. De kommer ikapp henne och pappa springer snyftandes längs parkeringen emot Klara. Där står de, kramandes mitt på parkeringen med tårar som rinner nerför kinderna och högljudda hulkningar kommer ifrån båda. Så nära har Klara aldrig varit sin pappa, så nära intill har han aldrig stått.

Det är otroligt det som händer, Klara har aldrig trott att det kan hända. Det händer bara i fantasier, drömmar, sagor, filmer tycker hon, men tydligen inte eftersom detta är verklighet. Vad ska hon göra? Hur ska hon kunna gå vidare i sitt liv med detta? Allting händer på ett ögonblick, hur kan det vara möjligt? Så fort? Det är tankar som kommer upp i Klaras huvud när de har sagt adjö av mamma uppe på sjukhuset efter Klaras chockutbrott
Pappa och Klara blir hemkörda till huset som aldrig har känts så tomt förut som det är denna sena sommareftermiddag.

Hennes förtvivlan har tagit över henne själv och hon vet inte hur hon ska göra för att gå vidare, det finns ingen utväg. Allting är svart och det enda hon gör är att gråta ut allting som så länge har varit inom henne. Men att förlora någon så nära kan göra att man vinner någon annan nära. Så är det för Klara. Hela hennes värld är förstörd. Så långt ner i sorgerna har hon aldrig varit förr, det är fruktansvärt hemskt. Tårarna har aldrig runnit så många dagar i sträck förut. Att sakna någon så mycket kan ta så mycket kraft från en, det är en bit av hennes hjärta som inte finns kvar. En bit fattas och kommer alltid att göra det.

Men det finns en del som också har fattats innan, men som nu har kommit tillbaka. Hennes egen pappa. Han har tagit tillbaka den fadersroll som han alltid har haft, men inte levt upp till. Nu är det han som vet allting om Klara, det är inte längre som det var innan utan det har nu blivit enklare för henne. Hon uppskattar sina vänner och sin familj så som hon aldrig har gjort förut. Varje dag hon lever kan vara den sista. Så lev för dagen och låt ingen hindra dig från det du verkligen vill göra, och gör det du vill göra fort. Annars kanske det redan är försent.

 


Slut!

Novellen: Klara, del 3.

Del 3 av 4.

Nu är det två timmar kvar tills Klara och pappa ska åka och Klara bestämmer sig för att titta på TV en stund istället för att lägga sig och sova. Så trött som hon är, så är det omöjligt att hålla ögonen öppna. Så hon slumrar till.

Pappa kommer in klockan 12 och väcker Klara med en lätt puss på högra kinden. TVn stor fortfarande på och Klara trycker på fjärrkontrollen så att den ska stängas av. Nu klär hon på sig sina vanliga ljusblå jeans och sin naturvita kofta som passar bra till sommarvädret. Hon orkar inte sminka sig utan går direkt ut på uppfarten där den roströda Forden står, med pappa i förarsätet, och väntar på henne. Avfärden mot sjukhuset startar. Den här vägen från deras hus till sjukhuset har aldrig varit lika lång som den var idag, i alla fall upplevde Klara det så.

De får inte träffa mamma innan operationen utan de ska träffa henne efteråt. Pappa och Klara väntar i väntrummet på besked om hur det går med operationen som ska ta fyra timmar att genomföra. Väntan blir lång, det kommer folk och det går massvis med folk hela tiden. Aldrig en stilla stund. Det är inte något speciellt lugnt ställe, men ändå så sitter Klara och drömmer sig bort i sina egna tankar. Hon stirrar rakt på den ljusgula väggen mittemot där de sitter på de mörkgröna och hårda soffliknande stolarna. Hennes tankar faller på hennes pappa, att hon inte har tillbringat så mycket tid med honom alls. Han har inte varit hemma så mycket, inte pratat så mycket med Klara och vet inte det som mamma vet om henne. Han kan inte namnen på hennes kompisar, vet inte vilka killproblem hon har eller vilket ämne i skolan som hon avskyr mest. Han har aldrig varit där för Klara när hon har behövt prata med någon. Eller ja, pappa kanske har funnits där, men mamma har alltid funnits närmre. Men hon ska inte skylla allt på pappa heller, men det är mycket som de båda skulle kunnat göra bättre för deras relation.

Det dunsar till, en stol tycks ha välts, men Klara märker att hon har somnat till och hon ser hastigt på sitt guldiga armbandsur. Det är bara en halvtimme kvar till operationen ska vara klar. Tiden går fort men det kommer aldrig någon läkare. Pappa stirrar på Klara och Klara ser i ögonvrån att han är orolig.

Det är hon också.

Fortsättning följer imorgon..

Novellen: Klara, del 2.

Del 2 av 4

 

Pappa tittar fundersamt på henne och säger sedan:
- Vad visade de då?
Det blev tyst och Klara har nästan glömt bort att mamma hade varit på sjukhuset den där eftermiddagen för två månader sedan, en blåsig vårdag.
- Det visade positivt, det är positivt för cancer, säger mamma då med gråten i halsen som kryper sig fram.
Pappas ögon blir tårfyllda och sakta rinner det en tår nerför hans kind. Klara vet varken från eller till, eller hur hon ska reagera. Hon hoppar upp i mammas knä och sitter där och bara kramar om henne. Pappa kommer också, så där sitter de alla tre och kramar om varandra. Samtidigt drar Klara in doften av sin mammas parfym som ger henne så många minnen. På allas kinder rinner det tårar av sorg och förvirring. Bara blotta tanken på att Klaras mamma har en sjukdom som vill förstöra henne, är skrämmande. Veckan därpå går Klara inte till skolan, hon orkar inte med alla, att de ska fråga varför hon gick iväg den kvällen vid havet eller varför hon inte har hört av sig. Hon får massvis med telefonsamtal hem som är från kompisar som undrar hur det är med henne, men hon vill inte svara, orkar inte svara. Det är som om den kvällen har sugit ur all energi hon haft i kroppen och inte vill att hon ska fortsätta kämpa längre. Men sen tänker hon på att mamma kämpar ju varje dag, för att få träffa henne och vara med ett tag till. Även om Klara genomskådar henne totalt när hon försöker vara pigg och glad där i sjukhussängen på sjukhuset som Klara har börjat besöka regelbundet. Det gör henne så sorgsen att se mamma ligga där på en vit sjukhussäng, i en vit sjukhusrock som säkert är använd av fler hundra personer före henne. Hon ser ensam ut, och hon blir bara mer och mer mager efter varje lång dag som går. Hennes hy är nästintill kritvit och hon är lite gråmelerad runt ögonen, som om hon inte har fått tillräckligt med sömn. Hennes kastanjebruna hår har börjat glesna sedan ett par dagar tillbaka.

Klara sitter upp i sin egen säng och tänker på vem som då ska laga maten hemma på kvällarna, pappa lagar ju inte alls lika god mat som mamma, ingen kan det. Det är som om mamma använder någon speciell krydda som är helt gudomlig, som inte existerar i verkligheten.  Klara hör trappstegen knarra och då kommer pappa in, han sätter sig på sängkanten som sjunker ner en bit.
- Jag har precis pratat med sjukhuset, säger han lugnt.
Han ser ovanligt lugn ut, men det är någonting på honom som är fel. Fortfarande sitter Klara tyst utan att säga ett ljud.
- Okej, säger hon till slut.
- Hon ska opereras imorgon eftermiddag, säger pappa.
Det lägger sig något som en dimma i rummet, något skrämmande och samtidigt sorgligt.
- Var klar klockan halv ett, för då åker vi till sjukhuset, säger pappa till Klara. Sedan går han ut från rummet och Klara hör hans fötter än en gång nudda vid trappstegen så de knarrar när han går mot nedervåningen.

Fortsättning följer imorgon..


Novellen: Klara, del 1.

 



DEL 1 av 4

- Kom hit, Klara! Du ska få se något roligt!, ropar Lina nerifrån havskanten. Klara går ner mot stranden och lämnar de andra vid grillen bakom sig. Hon hinner inte gå långt förrän det börjar ringa i hennes jeansficka. Mobilen fick hon förra vecken, så hon har inte riktigt vant sig vid ringsignalen än. Det står ”mamma” på displayen och hon trycker på svara.
- Hej, det är Klara, säger hon.
- Hej Klara, det är mamma. Jag behöver prata med dig, det är viktigt. Kan du komma hem? Säger mamma med en liten osäkerhet och med mjuk röst.
- Jaja, visst. Jag kommer, sa Klara lite förvirrad.
Innan hon tar cykeln som står lutad mot kioskväggen, så ropar hon ner till Lina:
- Jag måste dra hem, vi ses imorgon!
Hon får inget svar, så hon hoppas att hon märker det.

På vägen hem ränker hon på vad det är som mamma vill prata om. Klara kommer inte på någon vettig förklaring utan fortsätter att cykla på. Cyklar förbi Sannas hus, Fannys hus och kommer äntligen fram till hennes eget hus. Hon märker knappt hur häftigt hon andas, förrän hon kommer fram till ytterdörren där mamma står. Hennes ögon är glansiga och rödspruckna, kinderna våta och hennes hållning är inte den bästa. Det tar ett tag innan Klara kan fråga vad om är fel.
- Vad är det som har hänt? Mamma vad är det för fel?
- Ja.. Jag… vet inte…, stammar hon fram tillslut.
- Var är pappa då, är inte han hemma? Säger Klara fort.
- Jag har ringt honom också. Han är på väg hem från jobbet nu, säger mamma.
I det ögonblicket svänger vår gamla roströda Ford upp på uppfarten i en fart där man hade kunnat gå bredvid i samma tempo. Pappa sitter i bilen och kliver ut direkt när bilen står still. Alla tre får in i vardagsrummet och sätter sig ner bland ljusa väggar, med tavlor och hyllor, på en beige skinnsoffa. Mamma började gråta. Klara undrar varför pappa inte har sagt någonting än. Men hon håller det inom sig, hon ser på mamma som börjar öppna munnen, utan att få ut något ljud. Men nu kommer det.
- Jag har fått mina testresultat från sjukhuset, säger mamma långsamt och försiktigt.


Fortsättning följer imorgon...

Skriven 2007 som en högstadieuppgift.

2011-01-17






ibland så räcker man inte till




Sanningen bakom Kissie.....

Jag är inte en person som klankar ner på folk eller provocerar så som Kissie gör för att få sina läsare. Men samtidigt så är ju folk intresserade av hennes liv som har gått från 0 till 100 på bara något år. Jag kan själv ibland inte tycka att det är lite roligt att faktiskt läsa om hennes plastikingrepp och fram och tillbaka om hur hon bråkar med alla sina såkallade vänner.

Fast jag tycker riktigt synd om henne.

I detta inlägget ska jag visa några bilder som bevisar sanningen bakom Kissies bilder. Inte för att jag inte gillar henne eller för att sprida ut saker. Utan för att det är många unga som ser upp till henne, unga tonåringar som vill se ut som henne, vara som henne osv. Ni borde veta att hon ser inte ut som på sina bilder. Det är klart, jag har också varit i den perioden där man photoshoppade sina bilder sjukt mycket och ja - folk stör sig på det, det är bara att inse. Men man löser bara problemen på bilderna..

Ni som har sett hennes bilder på bloggen vet att dessa jag visar inte är tillgjorda, men att det är stor skillnad på dessa och dem hon visar i sin blogg.

Jag säger inte att jag själv är perfekt på några sätt och vis, visst kan jag också fixa min hud på photoshop. Men att klanka ner på att Blondinbellas hud är så finnig och ful, när din egen är likadan - då har man sjunkit lågt...
Tyvärr Kissie, jag sätter EN DISS på dig.











Hoppas det gjorde er tjejer där ute lite klokare. Alla är inte perfekta, men att klanka ner på andra för något och att själv se likadan ut - det är inte okej.

PUSS,

Sommar eller vinter?

Varför längtar jag alltid till sommaren när det är vinter, och alltid till vintern när det är sommar?

Det är ju väldigt konstigt, men min teori är att vi alltid vill ha sådant vi inte kan få. När det är vinter så går det ju inte att bara få sommar direkt och tvärtom. Det är samma sak med killar och tjejer. Man vill alltid ha det man inte kan få! Eller? Är det inte några som känner igen sig?

Tankeställare



Har ni tänkt på hur orättvist livet egentligen är? Hur många som lider medan vi sitter här vid datorn? Hur många personer det faktiskt är som inte får mat så det räcker om dagen? Kanske inte heller tillräckligt med vatten?

Här står vi och tittar ut på snön. Som faktiskt är full av vatten.. Vi står i duschen och vattnet bara rinner ner när vi trycker på en knapp, vi spolar hur mycket vatten som helst när vi borstar tänderna och vi tänker inte på vad vi faktiskt förbrukar. För oss är det en självklarhet. För länder i Afrika är det fruktansvärt mycket värre. Speciellt just nu när vi smutsar ner miljön och klimatförändringar sakta sker. Länder vid ekvatorn blir först drabbade av temperaturhöjningarna, vilket därmed också ger större delar land som lider av torka och vattenbrist.

Vi däremot, bryr oss inte. Vi ser inte till att hjälpa till. Vi fortsätter att förbruka vatten i samma mängd, eller tillochmed större mängder än förr. Varför gör vi inte något? Vi tänker bara mer och mer på oss själva. Men är vi inte redan tillräckligt egoistiska?

Det finns så mycket jag vill göra, som jag vill förändra. Jag vill hjälpa andra som har det tufft i andra länder, jag vill veta att jag gör så mycket jag möjligen kan för att hjälpa till och få folk att må bättre. Att få utbildning, att slippa barnarbete, att ha ett tak över huvudet, att ha mat som räcker för att överleva och att leva under säkra, trygga förhållanden. Men vad är det egentligen man kan göra som en enskild individ? Knappt någonting. Men varför ska man då skita i det? TÄNK EFTER. Det finns ändå saker att göra för att hjälpa till. Lägg de där mynten du fick tillbaka av kassören i Unicef-burken på vägen ut ur affären. Avrunda det du köper på Scorett där mellansumman går till Rädda Barnen.

Dock så litar inte jag riktigt på välgörenhetsorganisationer fullt ut, då många länder är korrupterade och pengarna som skänks därför inte går till de saker de var avsedda för att göra. Då kan du också göra något eget, dra igång en demonstration, gör en egen välgörenhetsorganisaion eller som jag gjorde med 2 vänner till mig - anordna ett evenemang där alla pengar oavkortat gick till en specifik familj i sydafrika som hade 12 barn och vars morföräldrar och föräldrar hade dött i aids. De pengarna vi fick ihop på det evenemanget, som var en modevisning, ca 6000, gav alla barnen skolgång istället för att de skulle barnarbeta för att överleva.

Just därför, kan du som individ, göra skillnad. Alla kan göra något, om man bara vill.

Så tänk efter nästa gång du beklagar dig över att vattnet inte blir varmt tillräckligt snabbt, att lampan inte fungerar eller att tröjan du skulle köpa redan är slut. För det finns människor som inte har något av det.

Gör skillnad. För du, som individ, KAN.



frågan är.....




är jag bara svag eller är det mina krav på hur jag ska prestera som tillåter mig att må såhär?
att jag inför prov får en så pass ångest när jag känner att jag inte kan något, tvingar mig att sitta uppe så pass länge och försöka tills jag kan det - vilket brukar ta halva natten minst. att jag sitter och gråter utan att sluta för jag vet vad som väntar mig, och det vill jag inte, eller jag kan bara inte tillåta det. det blir alltid att jag till slut lägger ner så pass mycket tid på det, och sen kommer resultatet, och det blir alltid detsamma, jag är aldrig nöjd. för jag kan alltid göra bättre, iallafall enligt mig själv. sitter jag uppe och råpluggar 3-4 dagar i rad och fortfarande känner att jag inte kan det, men skriver provet, och när jag väl får tillbaka det så känner jag ALLTID att jag hade kunnat plugga mer, jag hade kunnat lägga ner mer tid, jag hade kunnat prestera bättre än vad jag gjorde.

och jag skulle ju bryta mönstret från förra året, men funkar det när förkunskaperna innan provet är noll? att få hjälp men att inte kunna förändra någonting gör att det blir svårt överlag att kunna må bra och vara glad som alltid. att hjälpas åt känns inte ens som en idé längre. man måste klara det själv och det handlar bara om en själv hela tiden.

Vad ska man göra när man verkligen har viljan att lyckas, men inte orken att ta sig dit det krävs, men alltid tvingas göra det under omständigheter som får en må dåligt i veckor?




ja.. det kallas extrem prestationsångest.
finns det något botemedel så tack, jag tar gärna emot det.


Trafficking


En hemsk verklighet som många känner till men ingen gör någonting åt...
Varför?

Gripande video på ca 16 minuter. du borde ha tid att ägna för att se videon denna korta stund det är av ditt stressade liv.


Hjärntumör


Nu håller jag på med ett egetarbete om cancer, och då fick man välja bland ett par olika cancerformer och jag valde hjärntumör.
Tänkte ge er lite skrämmande fakta kring detta..

Visste ni att..
...en hjärntumör kan drabba exakt vem som helst! Vilket är en skillnad från alla de andra cancerformerna.
...varje år är det 1200-1300 personer som får diagnosen hjärntumör.
...det är den andra vanligaste cancerformen bland barn.





Filosofiskt tänkande

Vi säger att du lever under 2a världskriget. Du och din familj är judar. Ni är ganska rika och sitter just nu på ett tåg som innehåller personer med samma ekonomiska och religiösa ställning. Ni vet inte vart ni är påväg. Plötsligt stannar tågen och du och din familj går ut med alla andra. Du är bra vän med en general som jobbar på det koncentrationslägret ni kom till. Generalen(högt uppsatt nazist) får varje dag när nya tåg kommer med folk, välja ut ett antal personer som ska få dö i gaskammaren. Nu har han blivit trött på det och istället tar han dig lite åt sidan och går in på sitt kontor. Där sätter ni er ner och bakom generalen står en vakt med stort gevär i handen. Generalen säger nu till dig att det är din uppgift att välja vem som skall dö. MEN han ger dig två olika alternativ att välja mellan: 1. Du pekar ut 25 personer som ska dö. 2. Om du inte gör det så dör 50 st.

Alla på lägret är i ungefär samma åldrar, familjer som är rika, bra hälsa osv. Och kriget hade kunnat ta slut dagen efter. Det vet man inte..

Vad skulle du välja? Alternativ 1? Vem skulle du då peka ut? Alternativ 2? Varför?




RSS 2.0