Nu är det så nära!
Kommer att spendera morgondagen som så många andra ungdomar - Lund är destinationen. Påbörjas med en finfin frukost vi köper med oss och smaskar i oss under dagen. Vidare på kvällen är inget bestämt ännu, vi får helt enkelt se vart vinden för oss! Malmö förmodligen.
Sedan är det bara 1 dag kvar tills jag åker på efterlängtad semester.... :) Ska bli grymt skönt, äntligen hihi!
Godnattis!
Sedan är det bara 1 dag kvar tills jag åker på efterlängtad semester.... :) Ska bli grymt skönt, äntligen hihi!
En bild från förra året vid ungefär samma tidpunkt, då befann jag vandrandes på Madrids gator!
Godnattis!
Novellen: Klara, del 4.
Del 4 av 4.
Till slut, två timmar senar kommer en lkare fram till Klara och pappa med en lugn gångstil.
- Klara och Göran Bertilsson? Frågar han, läkaren som är äldre och ser ut att ha en hel del livserfarenhet.
- Ja, säger de och går efter honom in på ett rum som är fullt av hyllor på väggarna, pärmar liggandes på skrivbordet och tre stolar stående mitt i rummet. Klara och pappa slår dig ner på två stolar och läkaren mittemot på den tredje.
- Jag måste tyvärr meddela att er fru och mamma har avlidit under operationens gång, säger han lugnt och säkert.
Klaras tårar bränner hårt innanför ögonlocken och allting kommer med ett gällt skrik i förhoppning om att han inte talar sanning. Hon springer ut ur rummet, genom väntrummet och ut mot utgången. Det rusar folk efter henne, men hennes förtvivlan knäcker allt. De kommer ikapp henne och pappa springer snyftandes längs parkeringen emot Klara. Där står de, kramandes mitt på parkeringen med tårar som rinner nerför kinderna och högljudda hulkningar kommer ifrån båda. Så nära har Klara aldrig varit sin pappa, så nära intill har han aldrig stått.
Det är otroligt det som händer, Klara har aldrig trott att det kan hända. Det händer bara i fantasier, drömmar, sagor, filmer tycker hon, men tydligen inte eftersom detta är verklighet. Vad ska hon göra? Hur ska hon kunna gå vidare i sitt liv med detta? Allting händer på ett ögonblick, hur kan det vara möjligt? Så fort? Det är tankar som kommer upp i Klaras huvud när de har sagt adjö av mamma uppe på sjukhuset efter Klaras chockutbrott
Pappa och Klara blir hemkörda till huset som aldrig har känts så tomt förut som det är denna sena sommareftermiddag.
Hennes förtvivlan har tagit över henne själv och hon vet inte hur hon ska göra för att gå vidare, det finns ingen utväg. Allting är svart och det enda hon gör är att gråta ut allting som så länge har varit inom henne. Men att förlora någon så nära kan göra att man vinner någon annan nära. Så är det för Klara. Hela hennes värld är förstörd. Så långt ner i sorgerna har hon aldrig varit förr, det är fruktansvärt hemskt. Tårarna har aldrig runnit så många dagar i sträck förut. Att sakna någon så mycket kan ta så mycket kraft från en, det är en bit av hennes hjärta som inte finns kvar. En bit fattas och kommer alltid att göra det.
Men det finns en del som också har fattats innan, men som nu har kommit tillbaka. Hennes egen pappa. Han har tagit tillbaka den fadersroll som han alltid har haft, men inte levt upp till. Nu är det han som vet allting om Klara, det är inte längre som det var innan utan det har nu blivit enklare för henne. Hon uppskattar sina vänner och sin familj så som hon aldrig har gjort förut. Varje dag hon lever kan vara den sista. Så lev för dagen och låt ingen hindra dig från det du verkligen vill göra, och gör det du vill göra fort. Annars kanske det redan är försent.
Slut!
Novellen: Klara, del 3.
Del 3 av 4.
Nu är det två timmar kvar tills Klara och pappa ska åka och Klara bestämmer sig för att titta på TV en stund istället för att lägga sig och sova. Så trött som hon är, så är det omöjligt att hålla ögonen öppna. Så hon slumrar till.
Pappa kommer in klockan 12 och väcker Klara med en lätt puss på högra kinden. TVn stor fortfarande på och Klara trycker på fjärrkontrollen så att den ska stängas av. Nu klär hon på sig sina vanliga ljusblå jeans och sin naturvita kofta som passar bra till sommarvädret. Hon orkar inte sminka sig utan går direkt ut på uppfarten där den roströda Forden står, med pappa i förarsätet, och väntar på henne. Avfärden mot sjukhuset startar. Den här vägen från deras hus till sjukhuset har aldrig varit lika lång som den var idag, i alla fall upplevde Klara det så.
De får inte träffa mamma innan operationen utan de ska träffa henne efteråt. Pappa och Klara väntar i väntrummet på besked om hur det går med operationen som ska ta fyra timmar att genomföra. Väntan blir lång, det kommer folk och det går massvis med folk hela tiden. Aldrig en stilla stund. Det är inte något speciellt lugnt ställe, men ändå så sitter Klara och drömmer sig bort i sina egna tankar. Hon stirrar rakt på den ljusgula väggen mittemot där de sitter på de mörkgröna och hårda soffliknande stolarna. Hennes tankar faller på hennes pappa, att hon inte har tillbringat så mycket tid med honom alls. Han har inte varit hemma så mycket, inte pratat så mycket med Klara och vet inte det som mamma vet om henne. Han kan inte namnen på hennes kompisar, vet inte vilka killproblem hon har eller vilket ämne i skolan som hon avskyr mest. Han har aldrig varit där för Klara när hon har behövt prata med någon. Eller ja, pappa kanske har funnits där, men mamma har alltid funnits närmre. Men hon ska inte skylla allt på pappa heller, men det är mycket som de båda skulle kunnat göra bättre för deras relation.
Det dunsar till, en stol tycks ha välts, men Klara märker att hon har somnat till och hon ser hastigt på sitt guldiga armbandsur. Det är bara en halvtimme kvar till operationen ska vara klar. Tiden går fort men det kommer aldrig någon läkare. Pappa stirrar på Klara och Klara ser i ögonvrån att han är orolig.
Det är hon också.
Fortsättning följer imorgon..
13:39
Har varit och köpt de sista sakerna inför resan idag med Gabriela och Malin. Efter det åkte vi till forex för att växla pengar, och detta är första gången jag är miljonär... 5 miljoner fick jag, härligt va?! ;) Nu sitter jag hemma, ska bara äta lite innan jag drar vidare till jobb.. När jag slutar ikväll är det bara att stressa iväg till Slagthuset där jag ska dansa hela natten lång med mina fina vänner! ♥
Novellen: Klara, del 2.
Del 2 av 4
Pappa tittar fundersamt på henne och säger sedan:
- Vad visade de då?
Det blev tyst och Klara har nästan glömt bort att mamma hade varit på sjukhuset den där eftermiddagen för två månader sedan, en blåsig vårdag.
- Det visade positivt, det är positivt för cancer, säger mamma då med gråten i halsen som kryper sig fram.
Pappas ögon blir tårfyllda och sakta rinner det en tår nerför hans kind. Klara vet varken från eller till, eller hur hon ska reagera. Hon hoppar upp i mammas knä och sitter där och bara kramar om henne. Pappa kommer också, så där sitter de alla tre och kramar om varandra. Samtidigt drar Klara in doften av sin mammas parfym som ger henne så många minnen. På allas kinder rinner det tårar av sorg och förvirring. Bara blotta tanken på att Klaras mamma har en sjukdom som vill förstöra henne, är skrämmande. Veckan därpå går Klara inte till skolan, hon orkar inte med alla, att de ska fråga varför hon gick iväg den kvällen vid havet eller varför hon inte har hört av sig. Hon får massvis med telefonsamtal hem som är från kompisar som undrar hur det är med henne, men hon vill inte svara, orkar inte svara. Det är som om den kvällen har sugit ur all energi hon haft i kroppen och inte vill att hon ska fortsätta kämpa längre. Men sen tänker hon på att mamma kämpar ju varje dag, för att få träffa henne och vara med ett tag till. Även om Klara genomskådar henne totalt när hon försöker vara pigg och glad där i sjukhussängen på sjukhuset som Klara har börjat besöka regelbundet. Det gör henne så sorgsen att se mamma ligga där på en vit sjukhussäng, i en vit sjukhusrock som säkert är använd av fler hundra personer före henne. Hon ser ensam ut, och hon blir bara mer och mer mager efter varje lång dag som går. Hennes hy är nästintill kritvit och hon är lite gråmelerad runt ögonen, som om hon inte har fått tillräckligt med sömn. Hennes kastanjebruna hår har börjat glesna sedan ett par dagar tillbaka.
Klara sitter upp i sin egen säng och tänker på vem som då ska laga maten hemma på kvällarna, pappa lagar ju inte alls lika god mat som mamma, ingen kan det. Det är som om mamma använder någon speciell krydda som är helt gudomlig, som inte existerar i verkligheten. Klara hör trappstegen knarra och då kommer pappa in, han sätter sig på sängkanten som sjunker ner en bit.
Klara sitter upp i sin egen säng och tänker på vem som då ska laga maten hemma på kvällarna, pappa lagar ju inte alls lika god mat som mamma, ingen kan det. Det är som om mamma använder någon speciell krydda som är helt gudomlig, som inte existerar i verkligheten. Klara hör trappstegen knarra och då kommer pappa in, han sätter sig på sängkanten som sjunker ner en bit.
- Jag har precis pratat med sjukhuset, säger han lugnt.
Han ser ovanligt lugn ut, men det är någonting på honom som är fel. Fortfarande sitter Klara tyst utan att säga ett ljud.
- Okej, säger hon till slut.
- Hon ska opereras imorgon eftermiddag, säger pappa.
Det lägger sig något som en dimma i rummet, något skrämmande och samtidigt sorgligt.
- Var klar klockan halv ett, för då åker vi till sjukhuset, säger pappa till Klara. Sedan går han ut från rummet och Klara hör hans fötter än en gång nudda vid trappstegen så de knarrar när han går mot nedervåningen.
Fortsättning följer imorgon..
Godmorgon sunshine!
Solen lyser idag och det är varmt ute. Poolen i trädgården öppnades officiellt igår också, så nu är sommaren verkligen bara runt hörnet! Trots detta ska jag stå inomhus och jobba mestadels av dagen och dessutom inatt.. inte speciellt kul alls. Har några småsaker att fixa senare idag också med packningen, sen är jag snart klaaar :)
Puss & kraaaaam!
Novellen: Klara, del 1.
DEL 1 av 4
- Kom hit, Klara! Du ska få se något roligt!, ropar Lina nerifrån havskanten. Klara går ner mot stranden och lämnar de andra vid grillen bakom sig. Hon hinner inte gå långt förrän det börjar ringa i hennes jeansficka. Mobilen fick hon förra vecken, så hon har inte riktigt vant sig vid ringsignalen än. Det står ”mamma” på displayen och hon trycker på svara.
- Hej, det är Klara, säger hon.
- Hej Klara, det är mamma. Jag behöver prata med dig, det är viktigt. Kan du komma hem? Säger mamma med en liten osäkerhet och med mjuk röst.
- Jaja, visst. Jag kommer, sa Klara lite förvirrad.
Innan hon tar cykeln som står lutad mot kioskväggen, så ropar hon ner till Lina:
- Jag måste dra hem, vi ses imorgon!
Hon får inget svar, så hon hoppas att hon märker det.
På vägen hem ränker hon på vad det är som mamma vill prata om. Klara kommer inte på någon vettig förklaring utan fortsätter att cykla på. Cyklar förbi Sannas hus, Fannys hus och kommer äntligen fram till hennes eget hus. Hon märker knappt hur häftigt hon andas, förrän hon kommer fram till ytterdörren där mamma står. Hennes ögon är glansiga och rödspruckna, kinderna våta och hennes hållning är inte den bästa. Det tar ett tag innan Klara kan fråga vad om är fel.
- Vad är det som har hänt? Mamma vad är det för fel?
- Ja.. Jag… vet inte…, stammar hon fram tillslut.
- Var är pappa då, är inte han hemma? Säger Klara fort.
- Jag har ringt honom också. Han är på väg hem från jobbet nu, säger mamma.
I det ögonblicket svänger vår gamla roströda Ford upp på uppfarten i en fart där man hade kunnat gå bredvid i samma tempo. Pappa sitter i bilen och kliver ut direkt när bilen står still. Alla tre får in i vardagsrummet och sätter sig ner bland ljusa väggar, med tavlor och hyllor, på en beige skinnsoffa. Mamma började gråta. Klara undrar varför pappa inte har sagt någonting än. Men hon håller det inom sig, hon ser på mamma som börjar öppna munnen, utan att få ut något ljud. Men nu kommer det.
- Jag har fått mina testresultat från sjukhuset, säger mamma långsamt och försiktigt.
Fortsättning följer imorgon...
Skriven 2007 som en högstadieuppgift.
Skriven 2007 som en högstadieuppgift.
♥
Lycka
Är så lycklig just nu. Lever verkligen livet fullt ut, har världens underbaraste och bästa vänner, och jag saknar ingenting! Kan fokusera så grymt mycket på mig själv i dagsläget och vad jag vill göra i framtiden. Utbildningarna är sökta så antingen lämnar jag Malmö, eller så stannar jag.
Puss & kram!
♥
Inspirational boost
Dag 6 - Min dag.
Egentligen inte något speciellt roligt att skriva om idag. Somnade alldeles för sent igårkväll för att ha gått upp så tidigt som jag gjorde! Klockan 8 stod alarmet på, och 8.30 var jag påväg cyklandes till gymmet för att köra ett 75 minuter långt kombipass Cirkelgym/Indoorwalking. Grymt härligt efteråt, men mindre kul att det verkligen ösregnade både dit och hem. Tur jag hade Emelie som sällskap! Jag kom hem, lagade lite pasta med fläskfile, sweetchilisås, stekt paprika och cremefraiche.. mums! Sedan blev det dags för stan och jag handlade massor inför resan.... Ett par skor, två par shorts, ett linne, en klänning, en galet stor väska som jag tänkte ha som handbagage, en klocka och 2 böcker! Allt ska jag ha med mig till bali är tanken :). Tog en liten fika i stan också och träffade vänner jag inte träffat på ett tag. Efteråt körde mamma hem oss och jag åt kvällsmat med familjen innan jag började organisera, packa och fixa massa kläder som jag tänkte ha med mig!
Blev riktigt lack när mina favoritjeans från Levis gick sönder idag... mina enda svarta jeans! Men fick göra det bästa av situationen, jag klippte av dem och sydde till dem till ett par shorts och jag lovar att jag kommer använda dem galet mycket! :) Nu ligger jag i sängen, har fixat till designen på bloggen som legat nere i ungefär 1 år på grund av diverse anledningar..... Hoppas inget liknande händer igen!
Blev riktigt lack när mina favoritjeans från Levis gick sönder idag... mina enda svarta jeans! Men fick göra det bästa av situationen, jag klippte av dem och sydde till dem till ett par shorts och jag lovar att jag kommer använda dem galet mycket! :) Nu ligger jag i sängen, har fixat till designen på bloggen som legat nere i ungefär 1 år på grund av diverse anledningar..... Hoppas inget liknande händer igen!
Dag 1 – Presentera mig själv.
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Min bästa vän.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första.
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats.
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Mina ambitioner.
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 1 – Presentera mig själv.
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Min bästa vän.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första.
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats.
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Mina ambitioner.
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Godnattis!
Godnattis!
Bali, Gili Trawangan och Bankok
Äntligen ska vi resa iväg.
Efter månader av längtan och frustration över stress, jobb, killar, livet så beger vi oss den 1 maj mot varmare och definitivt finare breddgrader! Två tjejer på vift i Asien och vi börjar med Kuta beach på Bali, "australienarnas magaluf" - kan det bli bättre?! Nej, jag tror inte det.. Paradiset kallar, och det har kallat på oss länge nu. Känslan av att äntligen få komma iväg är obeskrivlig och tillsammans lär vi nog både upptäcka nya sidor hos oss själva och varandra under denna tiden.We are not dreaming of our lives, we are living our dreams.
Puss & kram!
♥
