Nu är det två timmar kvar tills Klara och pappa ska åka och Klara bestämmer sig för att titta på TV en stund istället för att lägga sig och sova. Så trött som hon är, så är det omöjligt att hålla ögonen öppna. Så hon slumrar till.

Pappa kommer in klockan 12 och väcker Klara med en lätt puss på högra kinden. TVn stor fortfarande på och Klara trycker på fjärrkontrollen så att den ska stängas av. Nu klär hon på sig sina vanliga ljusblå jeans och sin naturvita kofta som passar bra till sommarvädret. Hon orkar inte sminka sig utan går direkt ut på uppfarten där den roströda Forden står, med pappa i förarsätet, och väntar på henne. Avfärden mot sjukhuset startar. Den här vägen från deras hus till sjukhuset har aldrig varit lika lång som den var idag, i alla fall upplevde Klara det så.

De får inte träffa mamma innan operationen utan de ska träffa henne efteråt. Pappa och Klara väntar i väntrummet på besked om hur det går med operationen som ska ta fyra timmar att genomföra. Väntan blir lång, det kommer folk och det går massvis med folk hela tiden. Aldrig en stilla stund. Det är inte något speciellt lugnt ställe, men ändå så sitter Klara och drömmer sig bort i sina egna tankar. Hon stirrar rakt på den ljusgula väggen mittemot där de sitter på de mörkgröna och hårda soffliknande stolarna. Hennes tankar faller på hennes pappa, att hon inte har tillbringat så mycket tid med honom alls. Han har inte varit hemma så mycket, inte pratat så mycket med Klara och vet inte det som mamma vet om henne. Han kan inte namnen på hennes kompisar, vet inte vilka killproblem hon har eller vilket ämne i skolan som hon avskyr mest. Han har aldrig varit där för Klara när hon har behövt prata med någon. Eller ja, pappa kanske har funnits där, men mamma har alltid funnits närmre. Men hon ska inte skylla allt på pappa heller, men det är mycket som de båda skulle kunnat göra bättre för deras relation.

Det dunsar till, en stol tycks ha välts, men Klara märker att hon har somnat till och hon ser hastigt på sitt guldiga armbandsur. Det är bara en halvtimme kvar till operationen ska vara klar. Tiden går fort men det kommer aldrig någon läkare. Pappa stirrar på Klara och Klara ser i ögonvrån att han är orolig.

Det är hon också.

Fortsättning följer imorgon..