Pappa tittar fundersamt på henne och säger sedan:

- Vad visade de då?

Det blev tyst och Klara har nästan glömt bort att mamma hade varit på sjukhuset den där eftermiddagen för två månader sedan, en blåsig vårdag.

- Det visade positivt, det är positivt för cancer, säger mamma då med gråten i halsen som kryper sig fram.

Pappas ögon blir tårfyllda och sakta rinner det en tår nerför hans kind. Klara vet varken från eller till, eller hur hon ska reagera. Hon hoppar upp i mammas knä och sitter där och bara kramar om henne. Pappa kommer också, så där sitter de alla tre och kramar om varandra. Samtidigt drar Klara in doften av sin mammas parfym som ger henne så många minnen. På allas kinder rinner det tårar av sorg och förvirring. Bara blotta tanken på att Klaras mamma har en sjukdom som vill förstöra henne, är skrämmande. Veckan därpå går Klara inte till skolan, hon orkar inte med alla, att de ska fråga varför hon gick iväg den kvällen vid havet eller varför hon inte har hört av sig. Hon får massvis med telefonsamtal hem som är från kompisar som undrar hur det är med henne, men hon vill inte svara, orkar inte svara. Det är som om den kvällen har sugit ur all energi hon haft i kroppen och inte vill att hon ska fortsätta kämpa längre. Men sen tänker hon på att mamma kämpar ju varje dag, för att få träffa henne och vara med ett tag till. Även om Klara genomskådar henne totalt när hon försöker vara pigg och glad där i sjukhussängen på sjukhuset som Klara har börjat besöka regelbundet. Det gör henne så sorgsen att se mamma ligga där på en vit sjukhussäng, i en vit sjukhusrock som säkert är använd av fler hundra personer före henne. Hon ser ensam ut, och hon blir bara mer och mer mager efter varje lång dag som går. Hennes hy är nästintill kritvit och hon är lite gråmelerad runt ögonen, som om hon inte har fått tillräckligt med sömn. Hennes kastanjebruna hår har börjat glesna sedan ett par dagar tillbaka.

Klara sitter upp i sin egen säng och tänker på vem som då ska laga maten hemma på kvällarna, pappa lagar ju inte alls lika god mat som mamma, ingen kan det. Det är som om mamma använder någon speciell krydda som är helt gudomlig, som inte existerar i verkligheten.  Klara hör trappstegen knarra och då kommer pappa in, han sätter sig på sängkanten som sjunker ner en bit.

- Jag har precis pratat med sjukhuset, säger han lugnt.

Han ser ovanligt lugn ut, men det är någonting på honom som är fel. Fortfarande sitter Klara tyst utan att säga ett ljud.

- Okej, säger hon till slut.

- Hon ska opereras imorgon eftermiddag, säger pappa.

Det lägger sig något som en dimma i rummet, något skrämmande och samtidigt sorgligt.

- Var klar klockan halv ett, för då åker vi till sjukhuset, säger pappa till Klara. Sedan går han ut från rummet och Klara hör hans fötter än en gång nudda vid trappstegen så de knarrar när han går mot nedervåningen.