Novellen: Klara, del 1.

 



DEL 1 av 4

- Kom hit, Klara! Du ska få se något roligt!, ropar Lina nerifrån havskanten. Klara går ner mot stranden och lämnar de andra vid grillen bakom sig. Hon hinner inte gå långt förrän det börjar ringa i hennes jeansficka. Mobilen fick hon förra vecken, så hon har inte riktigt vant sig vid ringsignalen än. Det står ”mamma” på displayen och hon trycker på svara.
- Hej, det är Klara, säger hon.
- Hej Klara, det är mamma. Jag behöver prata med dig, det är viktigt. Kan du komma hem? Säger mamma med en liten osäkerhet och med mjuk röst.
- Jaja, visst. Jag kommer, sa Klara lite förvirrad.
Innan hon tar cykeln som står lutad mot kioskväggen, så ropar hon ner till Lina:
- Jag måste dra hem, vi ses imorgon!
Hon får inget svar, så hon hoppas att hon märker det.

På vägen hem ränker hon på vad det är som mamma vill prata om. Klara kommer inte på någon vettig förklaring utan fortsätter att cykla på. Cyklar förbi Sannas hus, Fannys hus och kommer äntligen fram till hennes eget hus. Hon märker knappt hur häftigt hon andas, förrän hon kommer fram till ytterdörren där mamma står. Hennes ögon är glansiga och rödspruckna, kinderna våta och hennes hållning är inte den bästa. Det tar ett tag innan Klara kan fråga vad om är fel.
- Vad är det som har hänt? Mamma vad är det för fel?
- Ja.. Jag… vet inte…, stammar hon fram tillslut.
- Var är pappa då, är inte han hemma? Säger Klara fort.
- Jag har ringt honom också. Han är på väg hem från jobbet nu, säger mamma.
I det ögonblicket svänger vår gamla roströda Ford upp på uppfarten i en fart där man hade kunnat gå bredvid i samma tempo. Pappa sitter i bilen och kliver ut direkt när bilen står still. Alla tre får in i vardagsrummet och sätter sig ner bland ljusa väggar, med tavlor och hyllor, på en beige skinnsoffa. Mamma började gråta. Klara undrar varför pappa inte har sagt någonting än. Men hon håller det inom sig, hon ser på mamma som börjar öppna munnen, utan att få ut något ljud. Men nu kommer det.
- Jag har fått mina testresultat från sjukhuset, säger mamma långsamt och försiktigt.


Fortsättning följer imorgon...

Skriven 2007 som en högstadieuppgift.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0