Jag sitter uppe för att vänta på att min optimism ska rinna över. Vilket den inte har gjort de senaste kvällarna. Undrar verkligen vad man ska göra åt det. Finns nog inget sätt faktiskt. Men man kan ju alltid hoppas...

Det är alltid så att min ångest kommer krypandes och jag bestämmer mig för att göra något åt det. Verkligen bestämmer mig. Men när jag väl ska börja, så kommer optimisten i mig fram och skjuter iväg det framför mig. Jag ska inte börja med att fortsätta med så det var förut. Börja om, börja om.

Jag forsätter detta inlägget med en länk till ett av mina gamla inlägg som beskriver precis;
http://sofieforsberg.blogg.se/2009/october/fragan-ar.html#comment

PUSS,